Tidigt om helgmorgnarna, när ingen annan vaknat ännu efter nattens spektakel, cyklar jag till mitt forskningsjobb på universitetet. Det är ett sommarstipendium jag har haft två somrar i rad, ett projekt om neurofysiologi, men jag är där en del under terminerna. Dels för att det är så mysigt att dricka gratis kaffe och betrakta universitetsområdet från sjätte månaden i en byggnad där ingen annan finns, dels för att mina somrar ibland blir fyllda av andra saker. Det är en informell deal mellan mig och min handledare – stipendiet må sträcka sig till augusti men jag hänger ändå runt till december, så kan jag komma och gå som jag vill under den tiden.
 
(min arbetsplats. fast bilden är tagen första sommaren jag var där, när jag var ganska så gravid…)
 
Just den här lördagsmorgonen ägnade jag mig åt att försöka få till ett program för att tolka kvaliteten på mina data. Det går ruskigt långsamt, för jag är inte van att programmera, men jag försöker lära mig grunderna hellre än att be om hjälp direkt. Det blir mer självständigt då, framförallt när jag gör så mycket av det här på distans och på somrar när det definitivt inte är kontorstid och ingen annan kan hjälpa mig.
 
När jag programmerar vill jag ha samma låt på repeat. Det är bara så jag kan hitta riktigt fokus (jag är inte en höjdare på att koncentrera mig, men när jag väl gör det – då jävlar händer det grejer.)
 
De sista veckorna har det varit denna. (klicka för spotifylänk eller titta nedan när de spelar live, jag är väldigt svag för folk som låter bra live och inte bara i studioversionen…). tycker den är så rofylld och melankolisk på en och samma gång.