Sedan barnsben inskolad

 
Igårkväll hittade hon ett hopskrynklat papper på vardagsrumsbordet.
”Åhå!”, sa hon, den där triumferande ljusa tvååringsrösten. ”Bok! Min bok!”
Jag såg upp från min bok, den jag redigerar.
”Jaha, har du en bok att läsa?”
Vilda huvudskakningar. Medlidsam min. Den där mamman, hon fattar ju ingenting.
”Inte läsa. Skriva!”
Paff några ögonblick. Men bara några ögonblick. Självklart snappar hon upp att man kan skriva böcker, inte bara läsa dem. Små grytor har också öron, allt det där, hon hör ju allt vi säger.
”Vad handlar den om?”, frågar jag.
”Monster biter mamma. Mamma slår… benet! Mamma gråter. Och… monster biter bilen! OJ! Bilen sönder!”
”Men mamma då”, säger jag för nog har berättelsen vissa lösa trådar, ”vad hände med mamman? Och hennes ben.”
Svaret dröjer inte ens en sekund. Det är en hårdkokt story, minst sagt.
”Benet sönder. MYCKET sönder. Mamma ledsen”
 
Och där slutar hennes berättelse, som en grekisk tragedi, dramaturgisk struktur innan den västerländska civilisationens fåniga happy endings.
Blir lätt konfunderad när jag sedan ska återgå till min roman. Den är inte riktigt lika rafflande.
Men den är åtminstone lika fantasifull.
 
 
 

Föregående

Den jag ska bli

Nästa

Slitet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén