Ord som inte kommer och muffinssmulor på alla möjliga platser

Det har gått dåligt med skrivandet på sistone. Med bloggen, med de skönlitterära projekten, med krönikor. Har tänkt att de är bra att mina krönikor ska publiceras sporadiskt och inte på veckobasis, fast sedan har jag insett att egentligen hade det varit bättre om jag bara var tvungen att leverera en krönika varje vecka, att uppdraget såg ut så punkt slut. Då hade det inte funnits så många alternativ till att producera. Och varje gång jag skrivit en mindre bra krönika kunde jag tänka att jomen jag fick ju i alla fall fram något den här veckan, det är ju bra.
 
För jag köper inte riktigt att allt jag skriver just nu blir skit. Det verkar helt enkelt inte sannolikt att jag skulle gått från att skriva helt okej saker (”prisbelönta alster” som jag säger till mig själv när jag kör interna peptalks, man måste veta hur man formulerar sig snofsigt för att motivera sig själv!), till att bara producera grejer som bara duger som dasspapper. Med tanke på att jag inte vad jag vet drabbas av neurodegeneration, cerebrovaskulär sjukdom eller trauma mot huvudet känns det inte som att min förmåga plötsligt skulle försvinna.
 
Däremot har jag haft tid för självreflektion.
På Ulrika-språk betyder det att jag inte har lyckats med något extraordinärt på sistone – jag har inte vunnit några pris, inte skrivit höga poäng på några tentor, och faktiskt inte heller räddat hela världen från undergång – och dessutom har schemat inte varit särskilt späckat. Jag har legat i en soffa och läst tre Liza Marklund-deckare på en vecka och ätit omotiverade mängder muffins. Att en sådan ostrukturerad och icke-ambitiös ung kvinna skulle ha något intressant att säga omvärlden har inte känts realistiskt.
 
En dag ska jag lära mig att tycka att jag är ganska fantastisk, även när min största bedrift om dagarna är att städa biblioteksböcker från muffins-smulor.
Tills dess vet jag att det tyvärr bara finns ett sätt att dra sig ur den där toxiska, segdragna skrivkrampen: producera text.
 
Med en extra kopp kaffe i handen och den här låten på repeat hoppa jag att det ska kunna gå vägen.
 

Föregående

De där kvällarna

Nästa

På riktigt

4 kommentarer

  1. Anonym

    Jamen, det är väl inte konstigt att du skriver dåligt om din inspirationskälla är Liza Marklund?

  2. Folke

    Det var jag, inte avsett att vara anonymt.

  3. Karin Källström

    Hej!
    Tyckte mycket om det här inlägget… Och jag tror också att ju mer man är en sån person som skriver prisbelönta alster och krönikor och beundras av alla för hur fantastiskt mycket man hinner med, desto mer behöver man också få plocka upp muffinssmulor från naveln, lägga undan sin Liza Marklund och sträcka sig efter en ny eller ägna en hel helg åt bara saker som inte kan redovisas varken för en själv eller andra. Och minnas att man är lika mycket värd ändå!!

    • Hej hej!Vad glad jag blir av att höra att du tyckte om inlägget. Jag tror att du har helt rätt, även om det är svårt att komma ihåg många gånger. Det är ju så farligt mycket lättare att värdera de mätbara sakerna, de som räknas i antal eller kronor eller träningspass/vecka eller vad det nu är.
      (Skulle ju förstås kunna köra något slags statistik på ätna muffins eller timmar tillbringade på soffan, men då motverkar det ju lite sitt syfte…)

      Skaffade förresten en massa Liza Marklund-ljudböcker från biblioteket och lade in på Ipoden. Tänkte först att det gör att man kan vara effektiv och träna medan man läser bok, men har insett att den största fördelen är ju att man kan lägga sig på bekvämast möjliga vis i soffan, utan att behöva hålla i någon bok på ett vettigt sätt! Händerna friare för allehanda tilltugg dessutom…

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén