Man offrar en hel del för sakerna man vill. Vissa offrar morgon-snoozandet för att gå upp och träna tidigt om morgnarna, andra offrar relationer för att kunna studera så mycket som de vill eller behöver. (Jo, jag har sett det hända en del omkring mig, och jag tror inte att det är en slump att så många läkarstudenter har andra läkarstudenter som partners – förståelsen för att man måste skippa ytterligare en myskväll ihop för att sitta på biblioteket i stället brukar vara större då). Ibland offrar man rätt och ibland offrar man fel, men jag tror att man måste vara medveten om att det är vad folk gör. De där människorna man stöter på som tycks ha och göra precis allting samtidigt har sannolikt försakat något. Det är bara inte säkert att det syns utåt.
 
För min egen del finns det en hel del jag har accepterat att jag inte gör, inte har. Till exempel kommer mitt hem aldrig att se ut som något som hör hemma i en inredningstidning.
Jag kommer heller aldrig att vara en sådan där person som är välvårdad varje dag. Men jag försöker att i alla fall inte gå runt och lukta illa.
Jag brukar inte heller arrangera avancerade middagar, jag har ingen koll på några av de program som går på teve, jag försöker träna regelbundet men kommer aldrig att bli någon atlet, och jag tar mig alldeles för sällan tiden att försöka skaffa mig någon form av socialt nätverk.
 
Och en solig, ledig eftermiddag när det luften doftar nyklippt gräs och grillrök och studenterna i mitt område slänger ut sig på filtar och har picknick i timtal, då sitter jag i stället och skriver. Det är ju också ett slags offer. Men med den närmast hypnotiska tanken någonstans i bakhuvudet på känslan när jag en dag kan bläddra igenom boksidor som är fyllda av de egna orden i tryck, då blir det värt det.
Varenda försakad soltimme.