Inspiration i krampen

 
Jag har fortfarande en skrivkramp, i det skönlitterära. Jag skriver, men inget kännetecknas av flyt. Allting störs av tankar, för mycket planering, för lite intuition, det blir konstruerat och meningslöst, det tappar känslan.
Jag försöker lösa det genom att skriva lite varje dag, även om det inte blir något meningsfullt över huvud taget, och genom att omge skrivpassen av sådant som faktiskt berör mig. Just nu är det mest liveklipp med Lana del Rey, eller egentligen allra mest klipp från innan hon blev Lana del Rey, när hon uppträdde under sitt riktiga namn Lizzie Grant. Det finns en del riktigt bra liveframträdanden från henne sedan hon fick sitt världsgenombrott (uppträdandet med Body Electric ovan tycker jag är ett exempel på det) men hennes dåliga scennerver sätter oftar krokben för henne i de nyare klippen än i de gamla. Dessutom tycker jag att hon gör sig bättre i en lite intimare miljö, som i de gamla klippen, än på stora världsccener.

Det finns förresten väldigt många bra unreleased Lana del Rey-låtar, de jag tycker är allra bäst är faktiskt de man inte hittar på Spotify längre. Söker man på youtube kan man hitta helt galna mängder. Den stora behållningen med ”Born to die”-skivan skulle jag säga är att den är väldigt välproducerad, många gånger, men jag tycker inte en innehåller de textmässigt eller musikaliskt intressantaste verken. Någon gång ska jag länka några av mina favoriter av det icke-officiella materialet, men här kommer bara lite fler Lizzie Grant-klipp där jag uppskattar hela hennes utstrålning.

 
 

baby I have become someone
a monster
sjunger hon och jag tror på vartenda ord.

Yayo släpptes som en officiell låt på ”Born to die – The paradise edition” men fanns långt tidigare på ett Lizzie Grant-album. Och egentligen långt innan dess, det finns riktigt gamla klipp med den. Det finns otroligt många olika versioner och produktioner av den – jag vill minnas att jag tillbringade stora delar av mitt farmakologitentaplugg i februari med att i stället lyssna på olika demos av den här och jämföra vilken jag tycker är bäst. (Jag har en tendens att nörda in mig på saker, ja.)
Liveframträdandet är hursomhelst hur jag bäst gillar Lana del Reys musik, mer intimt, inte så stor produktion, inte allt fixet omkring, bara hennes ansiktsuttryck och scenuttryck och alldeles egen stil.
Nu ska jag skriva, sedan sova, och inte nörda mig massor.
Godnatt.
 

Föregående

Humöret

Nästa

Skrivkrampen, en update

  1. Har skrivkramp av epileptiska proportioner själv. Skrivande är en sån där grej som jag vet att jag innerst inne vill hålla på med, men det går verkligen inte eftersom jag ger upp innan jag börjat. Samma sak med en väldig massa grejer jag vet att jag borde vara intresserad av :O

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén