Jag tror ibland att jag blir lite dum i huvudet av att vara gravid. Vissa som fått barn talar om något slags amningsgröt, första månaderna när man ammar och inte klarar av något alls annat än barnet mentalt. Något sådant upplevde jag aldrig med min dotter. När hon väl kommit ut var det som om min hjärna blev klarvaken igen, efter att ha tillbringat många månader i ide. Jag satt på BB med en dotter vid bröstet och mina anatomiflashcards över arm och ben i handen och var hur skärpt som helst. Hade med glädje hållit politiska brandtal och haft en stab att överlägga med om hur vi härnäst skulle ta över världen.
Den här tiden med den inneboende i min livmoder, däremot. Mitt huvud funkar inte som det ska. Man kan förstås diskutera om det någonsin funkar ”som det ska”, i och med att jag är smått tokig, men nu är jag inte bara tokig utan också långsam. Seg som kola.
Jag tröstar mig med att vissa människor lägger bisarra summor pengar, och tid, på att konsumera alkohol för att uppnå just den där jag-kan-inte-tänka-klart-längre-effekten. Och då får man inte ens ett barn för besväret.
0
No Comments