Jag tycker så sanslöst mycket om den här covern på Enjoy the silence, och har gjort så sedan jag första gången hörde den.
Inte minst för att jag har lyssnat på den om och om igen en vår när jag var fjorton och skulle fylla femton, när jag snart skulle börja gymnasiet och var fylld av en sprängande önskan att göra tvärtom mot allt folk förväntade sig av mig, överraska dem med min förmåga att bli precis vad som helst och inte till, chockera dem med min rena begåvning och dra ifrån det där livet, den där staden, det där utanförskapet.

Jag drack te med min bästa vän och alla hennes katter, till den där låten, till hela den där skivan, på repeat. Jag brände min tunga gång på gång för jag glömde alltid att blåsa på det heta vattnet.
I hennes rum, med lila tapeter, lyssnade vi till den där låten. Hon hade börjat riva sönder dem om nätterna, tapeterna. För att hon inte kunde sova. Och för att de skulle tapetsera om snart, hur som helst. Och för att när man är fjorton-femton år gammal och våren är smärtsamt ljus och man inte kan sova, då är det där att riva sönder lite tapeter kanske det minst destruktiva man kan komma på att göra.

 
I kväll skriver jag, till den där låten, och har inte sönder någonting.
Jag blåser till och med på mitt te innan jag dricker det.