Jag skriver ju om ganska mycket märkligt, när jag skriver.
Originellt, påstår vissa. Idag redigerade jag på novellen om en robotpsykolog, en annan dag arbetade jag med berättelsen om en sovjetisk konståkerska. Romanen jag ska skriva i sommar börjar med domedagen. Och så vidare.
Något som kan föranleda frågan om var jag hittar mina idéer, den där klassiska intervjufrågan till etablerade författare (åh snälla låt mig bli en etablerad författare som kan få klassiska intervjufrågor!): Var hittar du din inspiration? Det finns många svar på den frågan. Mer luddiga, men nog så viktiga aspekter, är att jag i allmänhet är väldigt intresserad av saker. När jag var yngre hade jag några vänner som drev med mig om det där – de sa att min ständiga catch phrase var Nejmen vad FASCINERANDE, och det stämmer nog fortfarande rätt väl.
Men det viktigaste tror jag inte är hur jag hittar en massa idéer. Det handlar om hur jag inte ratar dem. Det är just så enkelt som det. Jag gör ganska mycket brainstorming och jag gör den på riktigt där jag låter det som kommer fram bara komma fram, sedan sållar jag och ser vad som blir bra. Som med novellsamlingen. Först kom en enda mening: ”Det var den fjärde april jag köpte pistolen.” (Inledningsmeningen till den första novellen i samlingen). Sedan försökte jag hitta på vilken typ av tema en sådan novell skulle kunna passa in i. När jag kommit på det temat (”10 sätt att hämnas på ett ex”) brainstormade jag fram två listor. Den ena var en lista på tjugo sätt att hämnas på någon. Den andra var en lista på tjugo olika typer av människor, som befann sig i olika livssituatiner. (Typ ”Sovjetisk konståkerska”, ”Deprimerad medelålders författare”, etc). Efter att jag gjort listorna började jag titta på vad jag egentligen skrivit och se om det var något som jag blev lockad att nysta vidare i.
Och då var liksom nyfikenheten, författardelen av mig, redan väckt. Jag ställde rätt frågor, funderade vidare. En del av det blir novellerna i boken – annat blev inspiration till framtida texter.
Och framförallt hade jag väldigt roligt när jag gjorde det.
0
1 Comment
Vi har bebisvideor av mig och bror från de där första åren efter att vi föddes. På den säger jag enbart ett enda ord flera, flera gånger i en viskning medan jag pekar mot nästan allt jag ser: "TITTA." Jag tror det måste vara en författarinstinkt det där med betraktelser, att kunna förundras över saker och ting. Nu var jag kanske inte vidare litterär när jag var 2 år men fascinationen, den har alltid varit användbar. Särskilt som författare.
Ville egentligen bara svänga förbi och säga att The Magic of Belle Isle är en fantastisk film och berättelse som passar skrivande människor väldigt mycket om du skulle få för dig att ha filmkväll med familjen någon gång (och känner att du är på humör, vet att du sagt att du inte är mycket för filmer men denna har så pass många fina ord och meningar i manuskriptet att jag inte kan låta bli att tipsa om den).
Sjukt fascinerande författarprocess du har där. Du är definitivt mer organiserad än vad jag är när jag skriver. Men jag har aldrig gjort något i mitt liv i en ordentlig ordning. Kanske ska försöka följa ditt exempel någon dag.
Cheers.