Det doftar något särskilt om hösten. Det är en doft av fukt, av löv, av gräs när det blöts av nattliga regn, av gräs när det torkar och vissnar bort i oktobersol, men allra mest, i alla fall under mina promenader i villaområden där jag spionerar på barnfamiljer om eftermiddagarna och undrar hur det vore att ha ett eget hus och en egen trädgård och ett eget liv på riktigt och hisnar vid tanken på att det kanske är det jag faktiskt är på väg att skaffa mig fast för mig kommer det alltid att vara så mer fyllt av magi i många andras, i alla fall allra mest doftar det nog under mina eftermiddagsvillaområdespromenader äpplen.
Fallfrukt.
Den söta doften, och sura doften, men absolut inte sötsura doften, när de mognar för varje sekund på träden och faller med dova dunsar och frestar mig så att jag mitt i mitt spionage drabbas av oemotståndlig lust att palla några.
De där barnfamiljsföräldrarna jobbar ju ändå livet ur sig, och barnen spelar ändå bara tevespel och förstör alla illusioner om äkta idyll, så det är ju ingen som kommer att plocka de där äpplena.
Och jag är gravid och besatt av näringslära och bekämpningsmedel i en salig kombination, och en av mina största sorger i livet just nu är att jag inte kan köpa ekologisk frukt så mycket som jag skulle vilja.
En lördag promenerar vi genom oktoberspraket, han och jag, den där mannen som fick för sig att befrukta mig (och, eh, att stanna med mig – många män kan nog gärna delta i själva befruktningsprocessen, men det gör kanske inte att de är så pepp på eventuella följder av den), och luften biter i mitt ansikte men bara lagom och det blåser genom mitt hår och hösten är vacker så att det skär någonstans inne i bröstet för som allting som är så vackert är den också skrämmande för den tar ju slut så snabbt.
Mitt huvud snurrar av nociceptiv och neuropatisk smärta (på det teoretiska planet), av ögats histologi och örats anatomi och embryonalutvecklingen av hjärnan någonstans i periferin och vi har bara någon timme tillsammans innan jag ska tillbaka och slita med studierna igen, många timmar till, kanske resten av dagen.
Och jag vill mest att det ska vara för evigt, alla sekunder som bara handlar om att gå här och prata om saker jag senare inte ska minnas och göra allt det där som är varje dag, var dag, och just därför så mycket mer svårfångat viktigt än allt det extraordinära som senare ska tros utgöra några hållpunkter i livet fast allt som var livet var det där mittemellan.
Det doftar höst i luften, en doft av fukt men mest av äpplen. Vi passerar ett flerfamiljshs, en trävilla som de gjort om till lägenheter inuti, och i deras trädgård står ett äppelträd och marken är översållad av fallfrukt.
Vi ringer på dörren i lägenheten längst ner och vi säger att vi såg deras fina äppelträd och fallfrukten på marken och vi undrar om de kommer att vilja ha allt.
Det är en gammal dam som öppnar och hon ler, nästan förtjust som överraskad över att vi inte vill något jobbigt och kommer med en så enkel fråga, hämtar en påse ur sitt kök och säger åt oss att plocka.
Så sitter jag på en pall i trädgården och tittar på när en man plockar alldeles närproducerade och ickebesprutade och solmognade svenska äpplen ur det fuktiga gräset medan hösten gnistrar så att den nästan känns krispig och jag önskar att man kunde frysa världen, bara stanna den för alltid i magiska ögonblick, ligga i dem som man kan flyta på en luftmadrass i en pool oändliga stunder om sommaren och aldrig, aldrig gå därifrån.
Jag äter mycket äpplen dessa dagar.
1 Comment
Londonhösten erbjuder inga ljuva dofter. Asfalten ger ifrån sig mattare ljud, ambulanssirener ljuder en gång i timmen och äppelträd pryder inte en endaste tomt. De är dock noggranna med sin tomt, hur liten den än är i detta folktäta område: vissa har marmorstigar från ytterdörren till grinden, vissa pyntar den redan befintliga gången med sådan innovation att det är lätt att ana att de kopierat det från en trädgårdstidning, dörrarna är nymålade och kreativt utformade med skarpa, majestätiska färger, märkligt placerade fönster och dörrklappar och en apdyr bil står på uppfarten som en sista antydan om lyx.
Påfågelsfjädrar: upp.
När dessa människor kommer ut från sina boningar visar de sig oftast vara degklumpar med illa bevarade tänder.
Njut av äppelträden är vad jag vill komma fram till. För mig känns de ödmjukare, svenskare och mer symboliska än någonsin.