En gång i tiden var det alltid Simpsons som räddade mig från allting. När jag var sjuk eller när min värld höll på att gå under såg jag det om och om igen. Jag kan dialogerna utantill, jag vet vad de säger på kommentatorspåren. Jag vet inte om jag älskar Simpsons längre så mycket som att det är nostalgi på hög nivå. Jag har lagt in så mycket tid och engagemang i det där. Allting i livet går att associera till ett Simpsonsavsnitt, det är bara så det är. Säger jag och dricker te ur Simpsons-muggen, lyssnar till musiken av den lilla Simpsons-speldosan jag fick av Siri när hon var i Berlin, i klädd av någon av mina Simpsons-tröjor.
Men det var inte poängen med det här inlägget egentligen. Poängen är att jag tror inget är så bra för mig nu som Sex and the City. Ångest är det nya svarta och SATC är det nya Simpsons. Det stör mig, för det passar inte alls lika bra ihop med den personlighet man skulle tro att jag har.
3 Comments
… Men seriööööst. Sex and the City? Jag är djupt besviken. Jag trodde vi hade kommit överens om att det var lite uttjatat med stackars-gamla-singelkvinna-koncept. Och nej. Neeeej. Carrie Bradshaws patetiska små ordvitsar och Samanthas triljoner sexpositioner och Charlottes det där stela leendet jag bara neeeej, ge upp och begå självmord om det är så himla synd om er, dööö.
Jag glodde på allt på TV förut. Eller, jag väntade på speciella program och kollade alltid på minst tre program innan för att jag inte hade bättre för mig eller var rädd för att missa eller något sånt dumt. Sex and the City var bara nån timme innan OZ. Jag vet inte hur pass vaket mitt tillstånd var och jag kan inte dra till minnes att jag faktiskt tyckte om det men jag har miljoner saker att säga om det amerikanska singellivet, i alla fall deras, för det är så ömkligt att det är smärtsamt och jag påminner hela tiden mig själv om att det är detta liv människor strävar efter ungefär överallt i världen när de glor på tv-skärmen och sedan dör jag lite till inuti.
Det var antagligen noga uträknat att strax efter SatC lägga ut ett fängelsedrama med bögar, nazister, ryska maffian med flera. All hail Oswald Prison.
Sandra:
Nja, det är ju det jag syftar på när jag säger att det inte passar min image. Som djup, svår, lidande konstnär med massor av politiska åsikter dyrkar jag SATC i hemlighet, och utan att egentligen kunna motivera det. Kanske är det av samma anledning som jag alltid fascineras extremt av fjortisar på bussen. Jag har en otrolig fascination för allt jag aldrig blev, allt jag aldrig var. Det har jag säkert i högre grad än du för jag tror att du på vissa sätt är nöjdare än jag.
MEN jag håller inte med om att det är "stackars-gamla-singelkvinna", på sättet att SATC är, i alla fall inte de tidiga säsongerna, något som stärker offerrollen. Även om flera av tjejerna söker partners så tillåts exempelvis Samantha att visa på alternativa vägar, i bemärkelsen att man behöver inte vara singel och tycka att det är hemskt och vidrigt. Man kan bara ha sex hela tiden och vara skitlycklig ändå.
Sedan kan ju hela diskussionen kring det tyckas ytlig. Vilket den förvisso är.
Det är för övrigt kul att du inte nämnde något nedsättande om Miranda.
HAHAHAH. Men gud. Hur kan man fascineras av sådant. Du har antagligen väldigt rätt om mig. Fjortisar stärker min självkänsla och gör mig stolt över allt jag är, och inte är. Nu kanske det krävs lite mer än att se dem för att öka min självkänsla med 200% men ändå. Jag kan observera dem hur länge som helst och notera beteende som om de var en del av en etologistudie och sen bara… Jaha. Nu påmindes jag ännu en gång om vad jag ska låta bli att göra i mitt liv. Tack för insikten.
Ja, men då förstör hon också HELA min traditionella synpunkt på relationer och hur man bara borde ha sex med människor man älskar. Sedan att det inte alltid är inriktat på vilka offer de är i samhället, visst, men vad är programmet då till för förutom att stärka ensamma kvinnors självkänsla? "Carrie klarar det, då kan jag också!"
Ja, Miranda har en schysst inställning och är antagligen den enda jag inte kan klaga på till personligheten, problemet är bara att allting ändå faller tillbaka på relationer och problematik och hur pass patetiska singelkvinnor och deras känslor är. Hon är den som visar att hur cynisk och framgångsrik en kvinna än är så har de ändå känslor! De söker fortfarande efter kärleken! (Väldigt desperat, kan tilläggas.) Trots att de fyra har sådan nära relation till varandra kräver de mer. Hela tiden.
På sätt och vis blir jag ledsen. Ytligheten, liksom. De går tillväga på helt fel sätt. Man träffar inte människor slumpmässigt, "provar" dem i några veckor, och sen bestämmer sig för att, nej, den här personen är nog helt fel för mig. Breaks my heart, yes.
En övrig åsikt är ju fortfarande att all världens kärleksliv inte löses av alkohol eller fester eller modeshower och alkohol borde glasklart stämplas som drog och förbjudas. Vilket jag tror skulle hänt om drycken hade upptäckts/uppfunnits idag och det inte hade funnits i så otaligt många år och varit så mycket av en tradition. Men det är en helt annan fråga, egentligen, och har inte lika mycket att göra med Sex and the City och singelkvinnor som det har att göra med min allmänna avsky till alkohol.