Igår gjorde jag ett fysikprov i typ två timmar, idag har jag skrivit alla rätt på ett ryskförhör (på 70 glosor). Nu ska jag äta glass och känna mig riktigt riktigt bra.
p.s:
Ni MÅSTE läsa "Schopenhauers telescope" av Gerard Donovan. Annars blir jag arg.
0
12 Comments
Ryska, det var inte dåligt minsann, GRATIS! 🙂
Hej Ulrika!
Tove här, hon som intervjuade dig väldigt kort tidigare idag. Tänkte att det skulle vara bra om du kollade igenom texten jag har skrivit och se om du godkänner den eller inte! Har du någon mailadress som jag kan skicka den till kanske?
Hej!
Absolut, du kan maila den till: pyrea@hotmail.com 🙂
Jag har aldrig fattat det där med att vara stolt över alla rätt på ett prov. Vad fan är poängen, liksom? Att man är perfekt? Felfri? Duktig? Säkrar sin framtid?
Det låter som en diss till ditt inlägg nu, men jag frågar faktiskt ärligt. Det är inte så svårt att få alla rätt om man pluggar innan liksom. Beroende på vilken person spelar det kanske roll hur mycket tid man lägger ner på det, ja, men det enda som krävs är ju att man känner sig själv och har bra inpluggningsmetoder.
Jag har inte gått hem gladare av en full pott på ett prov, kanske när jag var åtta år och gladde mig över att jag var bättre än alla andra som fick, WOW, alla rätt på matteövningarna! Och då var jag klar med att fylla i det två minuter före alla andra också! (Jag var en jävla fitta med detta för övrigt; jag var TVUNGEN att vara bäst och det blev jag och det gjorde mina klasskamrater tjuriga som fan.)
För att komma till poängen känner jag ingen stolthet eller befrielse av det längre eftersom jag inte känner att jag har nåt att bevisa för varken mig själv eller andra. Och även fast jag slutat berätta för folk om mina betyg tvivlar INGEN på att jag är smart? De flesta snappar upp det under lektioner eller när jag pratar med dem? Jag tycker det är mycket trevligare än att folk bedömer ens intelligensnivå efter betygen.
Behöver du poängen för att komma in på ett proffsuniversitet kanske?
Jag ser inte alla rätt som ÅH ALLA RÄTT som något att eftersträva. Däremot tycker jag att det finns något tillfredsställande i att anstränga sig för att lyckas med något, och sedan göra det.
Jag menar, om jag hade tränat i tre månader för att orka springa ett maraton, nog skulle jag väl kunna vara stolt när jag väl lyckades? Vem som helst kan springa ett maraton. Det handlar bara om att träna tillräckligt envist.
Jag har och har alltid haft strålande betyg för att jag tycker att det är lätt och för att jag tycker det är roligt. Men det är inte det som visar min intelligens, nej, även om det delvis är en följd av den.
Men om man HAR tränat i flera månader är det väl ändå självklart att man gör bra ifrån sig eller lyckas?
Ja, vi alla känner till dina betyg Ulrika, som jantelagens personifierade död skräder du inte orden. Ursäkta om det låter oförskämt; din akademiska framgång ligger inte i mitt intresse. Ingens akademiska framgång fascinerar mig längre. Efter att ha sett både den ena och andra idioten få MVG har jag gett upp. Ofta är de inte ens intresserade av ämnet heller, det är fan trist.
Jag tror ändå att det går att få alla rätt på allt om man anstränger sig nog. Folk ger bara upp för lätt. Eller växer upp utan att folk förväntar sig något bra av dem. Eller omringas av människor som inte gör annat än slänger ut sina höga provresultat.
Jag har menat att ringa dig, men den enda gången jag provade kopplades det inte fram och jag är fruktansvärt dålig på just telefoner så jag har inte vågat ringa upp igen. Det handlar om att jag vill veta lite grejer. Inget korsförhör och inga anklagelser eller något sådant. Det låter som att jag ska ställa dig mot väggen, speciellt efter att ha pikat dig med dessa kommentarer. Men jag behöver bara försäkra mig om ett par saker.
Men det är ju det jag säger. Om man har tränat till ett maratonlopp i flera månader så är det ju självklart att man kommer att lyckas. Det man är stolt över är inte att WOW, jag KAN springa ett maratonlopp, utan WOW, jag kan vara så jävla envis att jag verkligen gör det.
Jag personligen anser att det är bättre att vara stolt över sådant man har förutsättningar att påverka. Jag kan inte göra så att jag föddes som en annan människa, men jag kan vara riktigt envis och prestera otroliga saker med den jag föddes som. Det gäller för alla människor. Jag tycker man ska vara stolt när man har presterat bra utefter sina förutsättningar.
I det här specifika fallet, till exempel, hade jag presterat bra utefter mina förutsättningar. Jag var riktigt stolt över mig själv inte för att jag kände mig språkbegåvad och intelligent, men för att jag hade gett mig katten på att plugga in de där glosorna, fast jag var överröst med annat. Fastän det kom plötsligt och så vidare. Fast jag kanske kände för att sitta vid datorn eller gå ut och springa eller göra glass eller något helt annat. Det hade inte varit fel om jag hade gjort något helt annat heller. Men det jag försöker säga är att jag tycker att man har rätt att vara stolt när man har bestämt sig för att göra något, och sedan verkligen tar tag i det och gör det. Det har inget att göra med hur många andra som hade lyckats prestera samma sak under samma förutsättningar.
Precis som med maratonloppet tycker jag att lyckas bra i skolan handlar om att man sätter upp ett mål, fokuserar på att nå det, och har rätt att bli glad när man når sitt mål. Alla frågor om intelligens är något helt, helt annat.
När det gäller mina betyg, undrar jag om du kan ge något exempel på där jag har pratat om mina betyg i den här bloggen. Under namnet anti-jantelagens personifierade död, menar jag. Jag lade ut dem i forntiden, på gamla bloggar, men ärligt talat tror jag inte att jag pratar särskilt mycket om betyg här. Det enda jag kan minnas var två biologiprov jag pratade om en gång, och där gällde samma sak – jag var nöjd för att jag hade varit envis och lärt mig saker som jag hade panik för att lära mig.
Att du känner till mina betyg tror jag handlar om helt andra saker än vad du har läst här.
Du är fri att ringa mig, eller maila ett telefonnummer jag ska ringa om nu telefonen har krånglat. Det har jag ingenting emot alls. Bara du kan ta en diskussion, vilket jag tror att du kan. Eller hoppas att du kan.
Jag förstår fortfarande inte, inte egentligen. Din poäng är briljant och det är klart att det inte är fel att bli stolt, men. Med maratonloppet som exempel: efter all förväntning, träning och ansträngning så klarar man det precis som man har intalat sig i månader att man ska göra. Sen då?
Jag kommer nog aldrig att fatta. Jag har nog aldrig haft ett ordentligt mål eller något att sträva efter. Det är så svårt att tänka sig att det finns nåt annat än tomhet och rastlöshet efteråt. Nånting annat än att tänka "fan, vad har jag gjort dessa tre månader med mitt liv? Mådde jag BRA? Är jag nöjd nu?"
Klart jag kan ta en diskussion. Jag är minst lika envis som du är, haha. Ärligt talat var det ett tag sen jag fick ordentlig respons.
Jag vet inte när senast människor får G eller VG om de får alla rätt på prov, men ja, jag känner bara till dina forna betyg, det är i och för sig sant. Jag ville nog mest nämna att dina betyg knappast spelar roll, inte egentligen.
Jag vet inte hur det är det där med jantelagen. Det är sant att jag tycker att man inte borde känna sig förmer än andra, å andra sidan hatar jag halva mänskligheten och tycker att mycket i min livsstil pekar på att jag lever ett smartare och mera givande liv än de flesta andra, och då är jag ändå en väldigt lat varelse. Men jag gör det till en stor grej att inte behöva bevisa sig för någon. Bara vara den man är, eller försöka, om man kan.
Jag kanske ringer, eller ja, jag ska ringa, jag bestämde det, och jag ska det. Jag måste fan lära mig hantera en jävla telefon.
Jag kan förstå precis hur du tänker; jag tror att jag är en mer målinriktad människa än du. När jag väl uppnår mina mål kan jag absolut känna tomhet, rastlöshet efteråt, men jag tror att jag uppskattar kontrollen. Jag arbetar mot ett mål och ser det hända.
Ett maratonlopp kanske inte skulle ge mig personligen så mycket. Men att lära mig en massa ryska, en massa naturvetenskap, en massa allt, det ger mig något. Förutom kicken det ger tror jag på att kunskap är makt. Alla rätt är förvisso inte det viktigaste, även om det alltid ger mig en extra kick, men att tillägna sig kunskapen. Oavsett om jag vill hålla på med politik, forskning eller att skriva så är det hemskt bra att ha, kiksom.
Men i alla fall, det jag vill komma till egentligen – jantelagen! Ett otroligt intressant ämne.
Jag ser inte det att jag är extremt anti jantelagen som att jag tycker att man kan trycka ner människor. Men att tycka att man själv är bra. Och att vara glad/stolt över sådant man åstadkommer.
Sedan råkar jag nog ofta trycka ner människor. Jag tror att det säkert finns folk som kan känna sig nertryckta av vissa delar av min blogg. Vissa kanske inte lyckades med sitt senaste ryskförhör, eller vissa kanske misslyckades totalt senaste gången de gjorde glass, eller vad vet jag. Och då kanske de blir nertryckta. Men det finns flera avgörande skillnader mot att trycka ner någon. Jag väljer inte ut någon person som jag tror känner sig svag och kommer att känna sig nertryckt om jag berättar hur bra jag är. Och jag säger heller aldrig att någon är dålig.
Jag skriver mycket mer om positiva saker än negativa saker i min blogg nuförtiden. Och mer om att jag är bra än att jag är dålig. Det är för att jag mår bra av det, och för att jag blir peppad. Om läsare sedan skulle känna sig nertryckta tycker jag att de inte borde läsa, skulle de känna sig inspirerade eller fascinerade borde de fortsätta.
Hade jag följt jantelagen hade jag dock aldrig vågat. Och jag hade antaglien aldrig vågat stå för mina åsikter och vem jag är på alls samma sätt.
Diksussioner är bra.
Jo, jag vet att din blogg är annorlunda nu, och det är skönt, men samtidigt lite tråkigt eftersom jag inte bor i Uppsala. Det känns som att jag missar en massa.
Men jantelagen har ändå inte så mycket att göra med att tycka om sig själv? Att tycka om sig själv betyder inte att man automatiskt ser ner på andra, liksom. När det gäller att vara stolt över sig själv är det lite samma sak. Sedan finns det ju gränser för hur och när den stoltheten förvandlas till hybris, men ofta man ställer sig och hånskrattar i ett klassrum om man råkar vara den enda som får MVG i engelska den dagen.
Tillbaka till din blogg; jag kan inte direkt kommentera på hur det är med ångeststatistik för dina läsare. Eller om folk får ångest av dig. Klart jag reagerade på att du är två år yngre än mig första gången jag, vad ska man säga, upptäckte dig? Men det var en bra sorts överraskning. Och det är alltid lika intressant att få reda på vilka människor man kommunicerar bäst med. Eller känner att man faktiskt kan förstå.
Annars tycker jag att du är en allmänt mysig person. Och vi är ändå ganska lika gällande vissa saker.
Haha, fast det där vet jag inte. Det finns alltid ett sätt att uttrycka sig själv eller sina åsikter på. Du hade nog hittat ett sätt.
Jantelagen är inget annat än ett extremt försök till att skapa ödmjukhet i Norden. Sådant krävs ju efter alla dessa år som vikingar, höhö.
(Jag försökte faktiskt ringa dig igen. Gick inte fram. Jag haaaaatar telefoner. Och jag borde sluta spamma din blogg med långa diskussionskommentarer, även fast det är rätt trevligt.)
jag tycker du ska vara jättestolt över dina poäng på ryskaförhöret, för du är bättre än de flesta.
Jag fick 39 rätt av 22 på ett förhör =D (ville bara lätta upp stämningen lite, hehehe)